Facebookshock i Malmö

Okej. Facebook. Jag hatar skiten men är medlem för att så ska man vara och om man inte är det så missar man massor. I alla fall är det det Facebook vill att vi ska tro. Men denna diskussion är inte så intressant just nu.

Av en slump såg jag precis att två av mina ”vänner” också är vänner med mitt ex. ”Vänner” som jag uppenbarligen umgås med henne. Det hade jag ingen aning om. Jag har blockerat exet för att hon inte lämnade mig ifred och försökte komma åt kärleken genom mig, men nu kan hon ju råka sätta sig vid datorn hos en av dessa ”vänner” och kolla mig ändå. Är det bra? Är det troligt? Är jag paranoid? Troligen. Men det är inte kul att ha ”vänner” som kan rapportera vidare till fel personer. Sånt här gör mig galen. Även om ja inte delar ett skit på FB så är det ju andra som lägger upp bilder på mig, och nu har min hjärna satt igång, paranoian tagit sitt grepp och jag måste ta ett beslut om jag ska vidta åtgärd eller inte.

*tänker länge*

Nä, jag vidtar ingen åtgärd. Eller? Nä. Jo. Fan!

Och DÄR släppte det!

Japp. Jag har haft världens bästa helg. Dottern och jag åkte till kärleken och hade en helg fylld med julpyssel, mat, kakor, chips, barn, spel, öl och mys. Dessutom blev vi instormade. Någon, typ SMHI, hade gått ut med en klass 3-varning (vad det nu är för något) och jag valde att inte åka hem när det var tänkt, vilket förlängde helgen med nästan ett dygn. Trevligt som fan, helt enkelt.

Dock hade exet som vanligt stora problem med att vi var där och sms:en haglade, otrevligheter radades upp som grisfötter på julbordet och jag… ja, jag brydde mig inte. Äntligen är jag så säker på mig, min papparoll, min relation, mina val och min framtid att jag började fnittra lite när jag läste sms:en. Missförstå mig rätt, jag har inte brytt mig så värst mycket på senare år (ja, ÅR… det tar aldrig slut) men det var en så skön känsla att bara skratta år tokigheterna och viga min energi åt hela min stora, nya familj; att för första gången någonsin känna att jag hör hemma; att känna mig lugn och se hur dotterns ögon glittrar av julmys och sockertoppar. Jag behöver inte mamman för att ge barnet ett bra liv. Snarare blir det sämre med moderns inblandande. Och ja, det var det som släppte liksom. Äh, svårt att förklara.

Ett litet rim på det kanske? Guess not.

Men en feelgooddänga får ni banne mig. Jag var där… ryser fortfarande.

 

 

9 långa mil

En kompis skrev en gång ett rim. Eller det kanske är en dikt. Inte fan vet jag skillnaden. Det var på gymnasiet, dvs. jääääättelänge sen, och jag kan inte komma ihåg i vilket sammanhang det var. Men rimmet, eller dikten, kommer jag i alla fall ihåg:

Varför odla en sprudlande romans, när kärleken ter sig så bra på distans?

Jag har kommit på att han hade fel, min kompis. Kärlek ter sig inte bra på distans. Distansförhållanden suger. Duktigt!

Jag är i ett distansförhållande, och har varit så länge; i snart fyra år faktiskt, och det är plågsamt. Ja, plågsamt. Det finns inget som kan få mig att känna mig så djävlar ensam som att ha den där kvinnan nio mil bort. Nio mil?, tänker du kanske. Det är väl inget avstånd? Jo, det är det visst när man har barn, med skola och aktiviteter, samt jobb på olika ställen. Då kan man inte träffas så ofta. Och det kan låta fantastiskt romantiskt att spänningen inte dör lika fort eller att man får tillfälle att sakna varandra, men även om det är så (för så är det) så väger det inte någonstans upp det jag saknar. Det finns inget som får mig att känna mig så ensam som när jag somnar själv, trots att hon finns. Eller som när jag lagar mat till mig, trots att jag vill laga mat till henne också.

Så… kontentan… det suger helt enkelt. Ibland mer, ibland mindre. Just nu… mer.

Kom på en moderniserad version:

Varför odla en sprudlande romans, när kärleken ter sig så bra på distans?
Jo, mänskan är inte gjord att aléna, ta hand om allting uppå livet aréna
Vi kräver ju närhet och samlag och snack, någon att ge till och få sig ett tack
Någons som finns där båd morgon och kväll, någon som gnäller men oftast är snäll
Någon som minns när mitt minne är kort, det funkar ej när hon är nio mil bort
Så tror du att avstånd gör kärleken hel, tillåt mig skratta du har faktiskt fel
För om du vill finnas för dem du har kära, då krävs det ju faktiskt att du har dem nära

Ha! Jag rimmar på bloggen. Ganska fånigt.

 

 

Slav

Ännu en insikt slog mig precis: jag älskar TV-serier. How I met your mother, Scrubs, Big bang theory, House och Roadwars ingår i mina dagliga rutiner. Jag har sett repriser, repriser på repriser och har något sorts relation med alla dessa karaktärer. Jag dammsuger Youtube efter Behind the scenes- och bloopersfilmer och önskar mig mest av allt alla säsonger av alla serier, på DVD, i julklapp.

Kära bullen, är det fel på mig? Jag vet att alla dessa karaktärer är just karaktärer och att de inte finns på riktigt. Är det så att jag gör något fel eller gör jag bara det som jag förväntas göra? Kan jag tycka om en TV-serie om jag inte skapar en relation med karaktärerna? Troligen inte. Är det kanske rentav mänskligt att drömma sig iväg och skapa små familjeliknande band med alla dessa dramaturgiska stereotyper, som jag antar att karaktärerna är?

Hur som helst så är de lite av min familj. Jag menar det är ju är Scrubs som håller mig sällskap i sängen om kvällarna och House som är serien jag planerar bort annat för att hinna se. Lite som en fru. Nåja, nu kan de ju inte ge mig allt som en fru kan och de svarar inte på tilltal (vilket många fruar inte heller gör iofs) men de är ändå viktiga.

Jag är en slav under de amerikanska nätverkens piska och jag älskar det!

 

Snart

Snart är det helg. Då ska jag dricka glögg. Jag ska ha sex. Jag ska träffa en favoritkompis. Jag ska på bio. Jag ska bli full. Men framför allt: jag ska ha sex. Mycket sex. Sex är bra. Bra sex är bättre. Nog om sex nu. Det börjar bli tjatigt.

Efter att min mobil dog igår så kommer jag nog inte kunna blogga i helgen, eller svara på andras inlägg. Min gamla mobil, som är min nuvarande då min nya igår blev min gamla (hajar du?), vill inte funka med WP-appen och jag kommer vara borta mycket. Det känns lite asocialt att sätta sig att blogga hemma hos någon annan. Men jag hoppas få tag på en ny mobil redan idag, så kanske…

Den här veckan har ju varit fantastisk på många sätt. Framför allt här på bloggen där jag fått nya vänner, många besökare (i mina mått mätt) och ännu en sak att se fram emot. Tack för det! Inte visste jag att man kunde få så mycket energi av folk man aldrig träffat. Men det gick visst hur bra som helst. Jag är på ett strålande humör just nu!

Nu är det sen lunch. Sen är det bara några timmar tills jag ska träffa min gamle vän. Sen, inatt, eller sent ikväll… då ska jag ha sex. Sa jag det?

 

Härdsmälta

Fredag morgon och jag ska lämna barn på skolan för att sedan varken se eller höra henne på en vecka. Lika jobbigt varje gång. Idag var vi dock sena. Det brukar vi inte vara. Jag blev stressad, hon blev stressad och så gick det åt helvete. Det blev lite skrik och lite tjurig, en tår eller två och när vi till sist kom fram fick jag roffa åt mig den snabbaste kramen i mannaminne innan hon försvann in i klassrummet. Och där stod jag i korridoren och kände mig dum. Varför tog jag det inte lugnt? Varför tillät jag mig själv bli irriterad just denna dag, dagen då jag ska lämna bort henne? Så djävlar dumt att hälften kunde vara nog. Det är jobbigt nog att lämna henne när vi inte bråkar.Jag vet inte varför detta blev så jobbigt just idag. Kanske för att jag är så trött på att inte ha henne, att inte få en vardag och ett sammanhang. Kanske för att jag inte har en familj som samarbetar utan att jag måste göra allt själv. Japp, jag tycker synd om mig själv. Det händer så sällan så det får jag göra idag.

Så nu sitter jag framför datorn och är låg, funderar som så många gånger förr på vad jag håller på med och lyssnar på Pantera. De får mig att känna mig lite gladare i alla fall.

Detta är en sommardänga för mig. Jag får alltid bilder av att jag sitter på uteserveringar sommaren 96 och det är varmt som satan, jag planerar att flytta till Göteborg och jag har betald semester i tio veckor. Jag söp och spelade metal. Som jag dyrkade den här plattan (The Great Southern Trendkill) precis som alla andra Panteraplattor. Ljuva toner i öronen. Det var på den tiden man släpade med sig en bärbar CD-spelare som stannade så fort man rörde den. Good times.

KATASTROF!

 

Herre djävlar gud! Satan i gatan! PANIK! Min telefon har lagt av! Den slutade fungera. Skärmen la av och sen gick den inte att starta om. En relativt modern smart phone med alla sociala appar och mejl och bilder och sms och ALLT! DÖD! Sånt får ju inte hända. Det är väl ändå förbjudet? Det borde finnas något skrivet om det här i lagboken, någon klausul någonstans som gör det strängeligen förbjudet för telefoner att dö till höger och vänster.

Vilken panik jag fick alltså. Tänk att en liten grunka kan få mig helt ur gängorna när den inte fungerar. Jag har ingen fast telefon så mobilen är lite av mitt liv, liksom. Fy fan, jag är fortfarande skakis. Som tur är hade jag en gammal mobil hemma så jag kan nu ringa och sms:a. Och till min förtjusning var mitt första sms efter katastrofen ett från mitt ex som än en gång hävdar att jag vanvårdar vårt barn för att hon inte får ekologisk korv eller ketchup eller vad det nu var. Jag pallade inte läsa så ingående. Det hade kanske varit bättre om det inte gick att ta emot sms.

 

Nej men hej!

Inte för att skryta men nu har jag över 50 träffar på denna blogg, bara idag. Igår var det 15, totalt. Jag vet att ni andra säkert har hundra- eller tusentals träffar, men jag är väldigt nöjd och stolt över mina 50+ hittills. Tjoho! Hej allihop!

Man ska fira de små framstegen, sade han så där irriterande snusförnuftigt. Så för att göra just detta, d v s fira, häller jag upp en kopp nybryggt kaffe, bakar en riktigt härlig snus och funderar lite extra mycket på hur jag ska få fler som tittar förbi men samtidigt hålla någon sorts nivå på skiten jag skriver. Eller det kanske är dumt att börja fundera. Det spelar ju knappast någon roll ändå.

Fast jag tror jag vet varför så många tittar in. Jag taggade ett tidigare inlägg med Twighlight. Det var bra. Nu ska jag försöka hitta på något som jag kan tagga ”Bella”, ”Edward” och ”Jacob”. Men så mycket vill jag inte sälja mig själv, så nä… jag får hitta på något annat.

Glad är jag i alla fall.

Så som en treat bjuder jag härmed på ett stycke fantastiskt örongodis med en trummis som kan göra vem som helst, speciellt en gammal gitarrist, grön av avund. Spänn fast er. Enjoy!

20 minuter senare…

… har jag äntligen slutat skratta. Aj min mage. Skitskoj!
Är det bara jag som tycker detta är något av det roligaste någonsin?

Bekännelse

Jag är 35 är, hårdrockare med flera år bakom mig i band och på scen, jag har en utbildning, ett barn, skulder, en katastorfal husaffär i ryggsäcken och jag älskar… Twighlight. Japp, there, I said it. För något år sedan blev jag nyfiken på vad all uppståndelse handlade om, fick låna första boken och sen var jag hooked. Jag vet att. Jag borde skämmas, men jag brukar sällan göra som man bör, så jag vägrar även i detta fall. Jag skäms inte ett skit.

Jag tänker att alla vuxenpoäng jag samlat på mig borde väga upp detta kulturella snedsteg. Det är t o m så illa att jag blir lite lyrisk när jag ser affischen för den första delen av sista delen, så att säga, och har redan planerat in att se den med en tonåring som ”orsak till att uthärda skiten”. Okej, jag kanske skäms lite då.

Ja… jag vet inte… jo jag vet visst: Twighlight rules! Nu måste jag lyssna på lite The Haunted för att känna mig tuff igen.