Och DÄR släppte det!

Japp. Jag har haft världens bästa helg. Dottern och jag åkte till kärleken och hade en helg fylld med julpyssel, mat, kakor, chips, barn, spel, öl och mys. Dessutom blev vi instormade. Någon, typ SMHI, hade gått ut med en klass 3-varning (vad det nu är för något) och jag valde att inte åka hem när det var tänkt, vilket förlängde helgen med nästan ett dygn. Trevligt som fan, helt enkelt.

Dock hade exet som vanligt stora problem med att vi var där och sms:en haglade, otrevligheter radades upp som grisfötter på julbordet och jag… ja, jag brydde mig inte. Äntligen är jag så säker på mig, min papparoll, min relation, mina val och min framtid att jag började fnittra lite när jag läste sms:en. Missförstå mig rätt, jag har inte brytt mig så värst mycket på senare år (ja, ÅR… det tar aldrig slut) men det var en så skön känsla att bara skratta år tokigheterna och viga min energi åt hela min stora, nya familj; att för första gången någonsin känna att jag hör hemma; att känna mig lugn och se hur dotterns ögon glittrar av julmys och sockertoppar. Jag behöver inte mamman för att ge barnet ett bra liv. Snarare blir det sämre med moderns inblandande. Och ja, det var det som släppte liksom. Äh, svårt att förklara.

Ett litet rim på det kanske? Guess not.

Men en feelgooddänga får ni banne mig. Jag var där… ryser fortfarande.

 

 

9 långa mil

En kompis skrev en gång ett rim. Eller det kanske är en dikt. Inte fan vet jag skillnaden. Det var på gymnasiet, dvs. jääääättelänge sen, och jag kan inte komma ihåg i vilket sammanhang det var. Men rimmet, eller dikten, kommer jag i alla fall ihåg:

Varför odla en sprudlande romans, när kärleken ter sig så bra på distans?

Jag har kommit på att han hade fel, min kompis. Kärlek ter sig inte bra på distans. Distansförhållanden suger. Duktigt!

Jag är i ett distansförhållande, och har varit så länge; i snart fyra år faktiskt, och det är plågsamt. Ja, plågsamt. Det finns inget som kan få mig att känna mig så djävlar ensam som att ha den där kvinnan nio mil bort. Nio mil?, tänker du kanske. Det är väl inget avstånd? Jo, det är det visst när man har barn, med skola och aktiviteter, samt jobb på olika ställen. Då kan man inte träffas så ofta. Och det kan låta fantastiskt romantiskt att spänningen inte dör lika fort eller att man får tillfälle att sakna varandra, men även om det är så (för så är det) så väger det inte någonstans upp det jag saknar. Det finns inget som får mig att känna mig så ensam som när jag somnar själv, trots att hon finns. Eller som när jag lagar mat till mig, trots att jag vill laga mat till henne också.

Så… kontentan… det suger helt enkelt. Ibland mer, ibland mindre. Just nu… mer.

Kom på en moderniserad version:

Varför odla en sprudlande romans, när kärleken ter sig så bra på distans?
Jo, mänskan är inte gjord att aléna, ta hand om allting uppå livet aréna
Vi kräver ju närhet och samlag och snack, någon att ge till och få sig ett tack
Någons som finns där båd morgon och kväll, någon som gnäller men oftast är snäll
Någon som minns när mitt minne är kort, det funkar ej när hon är nio mil bort
Så tror du att avstånd gör kärleken hel, tillåt mig skratta du har faktiskt fel
För om du vill finnas för dem du har kära, då krävs det ju faktiskt att du har dem nära

Ha! Jag rimmar på bloggen. Ganska fånigt.