Fredag morgon och jag ska lämna barn på skolan för att sedan varken se eller höra henne på en vecka. Lika jobbigt varje gång. Idag var vi dock sena. Det brukar vi inte vara. Jag blev stressad, hon blev stressad och så gick det åt helvete. Det blev lite skrik och lite tjurig, en tår eller två och när vi till sist kom fram fick jag roffa åt mig den snabbaste kramen i mannaminne innan hon försvann in i klassrummet. Och där stod jag i korridoren och kände mig dum. Varför tog jag det inte lugnt? Varför tillät jag mig själv bli irriterad just denna dag, dagen då jag ska lämna bort henne? Så djävlar dumt att hälften kunde vara nog. Det är jobbigt nog att lämna henne när vi inte bråkar.Jag vet inte varför detta blev så jobbigt just idag. Kanske för att jag är så trött på att inte ha henne, att inte få en vardag och ett sammanhang. Kanske för att jag inte har en familj som samarbetar utan att jag måste göra allt själv. Japp, jag tycker synd om mig själv. Det händer så sällan så det får jag göra idag.
Så nu sitter jag framför datorn och är låg, funderar som så många gånger förr på vad jag håller på med och lyssnar på Pantera. De får mig att känna mig lite gladare i alla fall.
Detta är en sommardänga för mig. Jag får alltid bilder av att jag sitter på uteserveringar sommaren 96 och det är varmt som satan, jag planerar att flytta till Göteborg och jag har betald semester i tio veckor. Jag söp och spelade metal. Som jag dyrkade den här plattan (The Great Southern Trendkill) precis som alla andra Panteraplattor. Ljuva toner i öronen. Det var på den tiden man släpade med sig en bärbar CD-spelare som stannade så fort man rörde den. Good times.
