Fy fan för…

… att inte ha råd att köpa julklappar till alla man vill köpa just julklappar till. Det känns för djävligt!

… nästäppa, feber, ledvärk och ett huvud fullt av bomull när man ska försöka smaka den första glöggen. Den smakar vatten ju!

… alla föräldrar som bara bråkar om sina barn istället för att prata med varandra om dem. Det borde vara förenat med offentligt spöstraff på närmsta torg, samt förpassning till stupstock i naket tillstånd under minst tre timmar, när kommunikationen kring ett barn sker via hotfulla, skuldbeläggande och/eller bara galna sms. Ja, sms över huvud taget borde i sammanhanget vara olagligt och socialkulturellt förkastligt.

… särskrivningar på sajter som utger sig för att vara seriösa.

… mandelmassa.

… kompisar som av rädsla försvunnit när mitt liv varit som värst och mest kaotiskt och som fyra år senare skickar ett djävlar julkort på två ungar jag aldrig träffat. Varför? För att jag ska se er på ytan lyckade och präktiga familj och må ännu sämre för att jag inte får ihop min egen? Bjud ut mig på en öl för farao!

… tradiga par som inte tar tillfället att ha trevligt med gamla vänner när de har tillfälle att ha trevligt med dem. Sitt inte och prata bara med varandra! Ni är gifta och träffas alltid! Vad har ni att prata om som inte är skittråkigt? Ha lite kul för helvete! Det är inte varje dag vi är bjudna på fest.

… att det finns så många barn som i detta nu mår skit för att deras föräldrar bråkar om julen, slåss under julen, super och skiter i sina ungar i största allmänhet. Så många ungar med rädda ögon istället för tindrande diton. Fy fan!

… alla andra bilister som envisas med att vara i vägen när jag ska köra bil.

… kapten röd. Världens sämsta musik just nu. Fruktansvärd!

Nä, jag är bara arg och ledsen över alla människor som försvunnit, som gör andra illa, som inte tänker på andra eller på sig själva och som väljer bort de människor som oavsett vad som händer aldrig skulle lämna dem i sticket. Jag blir så djävlar arg på alla skitföräldrar som super och slåss inför sina barn, eller som slår och förolämpar sina barn, och som gör julen och alla andra högtider till ett rent helvete för dessa ungar. Ibland blir jag bara trött på allt. Nu blev det så.

Lämnar er med den vidrigaste och mest utelämnande låt jag någonsin hört. Lyssna på hela. Den är inte rolig.

Så upkopplad

Igår började musikhjälpen i P3, på webben, på tv, på Facebook och på Twitter. Jag älskar musikhjälpen. Jag vill jobba med radio, sitta inlåst i en vecka, snacka stora mängder skit, träffa folk, spela musik och samla in pengar. Jag tror inte de fattar hur lyckligt lottade de är, de där tre programledarna. Nåja, nog om dem. Nu pratar vi om mig. Jag kom på mig själv sitta och titta på datorn, ha fb-sidan uppe samtidigt som jag började följa på Twitter. Hur kul som helst. Nu tar jag en paus för att blogga.

Så WTF, OMG och LoL. Jag är så connected! Så social! Så med på allt som händer. Ja, även folk över 30 kan. Sug på den skitungar!

Skäggiga damen

Har suttit med en gammal kollega och pratat med henne om relationsproblem. Vi åt kebab och jag fick hålla hennes dotters hamster. Den bet mig i handen. Råttdjävel! Dottern skrattade. Hur som helst så insåg jag massor idag. Det finns flera som har problem med att deras svartsjuka inte tas på allvar, ses som något fult och/eller blir större än vad den behöver vara. Och det finns fler som älskar att bekräfta sin partner men som har problem med att inte bli bekräftade tillbax. Och sen började jag fundera på vad i helvete jag håller på med. Och det funderar jag fortfarande på. Skit! Jag som var så säker på vissa saker. Ska jag behöva förändra allt igen?

Sen fick jag höra att jag var som en kvinna för att jag “har sån kontakt med mina känslor”. Ja, vad fan ska man annars ha dem till? Jag har hört mycket i mina dagar, men aldrig att jag är som en kvinna. Jag trodde att skägget gav en hint, men vad fan vet jag. Jag tog det som en komplimang. Jag tycker om kvinnor. Kvinnor är bra. Men jag vet att det är långt ifrån alla kvinnor som har kontakt med sina känslor. Låååångt ifrån. Och jag verkar träffa på dessa emotionellt distanserade kvinnor vare sig jag vill det eller inte. Är dom som män då? Eller så är hela den här fördomsbaserade och generaliserande könsuppdelningen helt vansinnig. Den gör i alla fall mig förvirrad.

Svart är alldeles rätt färg

Jag funderar lite på det här med svartsjuka. Jag är svartsjuk. Det finns många problem med detta men det värsta problemet är att jag upplever att svartsjuka ses som något fel, något som är tabu. Svartsjuka är känslor som man som partner har rätt att inte behöva bemöta hos den andre. Det är alltid den som är svartsjuk som har fel och som förväntas förtränga dessa känslor för att inte vara onormal eller klassas som en svartsjuk djävel.

Men jag är ju svartsjuk. Hur kan det då vara fel? Är det fel på mig? Att det inte är rationellt det håller jag med om, men det är ju knappast känslor som kärlek, stress eller ilska heller. Svartsjuka är lika naturligt som kärlek, att kissa, att vara hungrig och att vara ledsen. Den kommer och går, avtar och förstärks men den har en sak som inte de andra känslorna har: den kan kommuniceras bort.

Jag vill passa på att understryka att jag inte likställer känslan svartsjuka med de eventuella sjuka handlingar den kan medföra. Det är okej att vara svartsjuk, men inte att läsa andras mejl eller slå folk på käften. Reaktionen på känslan kan bli fel, men aldrig känslan i sig.

Min svartsjuka föder på ovetskap och osäkerhet. Ju mer jag vet, ju fler svar jag får, desto mindre blir min svartsjuka. Problemet uppstår i att det är tabu, att jag skäms och att jag inte vågar ta upp den. Men om jag istället tar upp den och den tas emot och bemöts med respekt, ja då dör den snabbt. Då ökar min tillit och jag blir mindre osäker. Det är en god cirkel, liksom.

Äh, jag vet inte. Blev just lite svartsjuk och kan inte kommunicera om det. Då börjar min hjärna snurra och det tar så mycket tid och energi som jag vet inte hjälper mig alls. Totalt irrationellt. Men inte fel. Nej, inte fel.

Tom i bollen

Jag har inget att skriva om. Eller, det har jag väl men det tar så djävlar lång tid att plita ner alla turer med barnet, kärleken, exet, släkten, jobbet och… ja, det var väl allt, men det räcker gott. Ni andra liksom skriver som satan om ditt och datt. Men jag får inte till det. Det blir för komplicerat i mitt huvud. Jag kanske inte ska blogga. Eller så ska jag bara blogga om trams: spy galla över andra trafikanter, irritera mig på folk som använder pronomen felaktigt eller bara vara sur i största allmänhet.

Jag kan skriva om att jag ser fram emot julen för första gången på över 20 år. Det kanske hade varit något. Eller att jag fick ett jättespännande jobbförfrågan i helgen och om allt går som jag vill så kan jag dubbla min lön inom kort. Men nä. Jag skulle kunna dra en lång historia om exet som förstörde min söndag och gjorde så att barnet missade en uppvisning som hon övat för hela hösten. Men då blir jag bara arg. Jag orkar inte vara arg hela tiden. DÄR HAR VI DET! Ilskan! Hallå! Den kan jag skriva om. Det ska jag göra. Ilskan har jag funderat över mycket, och tjatat sönder terapeuten om. Den kanske kan fylla ett inlägg. Ilskan är nämligen både min fiende och min bästa vän. Men nu ska jag titta på Arga snickaren. Han är kul. Och arg. Och så bygger han saker. Det gör jag också. Det är bra.

 

Är det friskt?

Pling, plong, säger mobilen en gång. Två gånger. Tre gånger. Men herregud, när ska det sluta? Jag kollar. Till min förvåning (sarkasm) var det mamman som skickat meddelanden. Ovanligt tänker jag. Eller inte. Hur som helst så skickar hon bilder på dottern när hon var bebbe, på mig med dottern på magen, på sig själv när hon var gravid. Och sen ett meddelande som löd, kort och gott: God jul. Efter ett tag kom ett till:

Nä men gräv ner allt då! Skita ner våra liv och ljug för alla att vår kärlek var falsk.

Nu undrar jag: är detta friskt? Normalt? Okej om jag hade kört med otydliga kort, men det gör jag inte. Jag har en kärlek. Hon är tydlig. Jag försöker vara konkret och tydlig i mina sms och våra samtal.  Jag är inte hemma hos mamman, vi träffas inte och jag ringer inte om det inte är nödfall. Jag lägger mig inte i vad hon gör, vem hon träffar eller var hon är. Men ändå håller hon på.

Jag tog ett beslut idag: efter nyår blir det familjerättsbyrån och om hon inte kommer dit så blir det tingsrätt. Jag har dragit mig för detta så länge då jag tror att det kommer bli vansinnigt jobbigt, och att jag som pappa måste ha så mycket mer på fötterna än vad mödrar behöver ha. Men jag måste nog. Det funkar inte längre. Jag kan inte ha det så här. Tingsrätten lär väl knappat ta dottern ifrån mig. Jag har nog 2000 mejl och sms sparade. Kul att gå igenom dom, liksom.

Jag hade lovat mig själv att inte skriva om detta på bloggen. Så fel man kan ha.

Det var då fan!

Nu är jag förbannad. Det är då fan vad vissa människor ska bråka hela tiden. Djävlar idioter! Jag kan inte planera julen för att någon inte svarar i telefon eller på sms och vägrar komma överens med mig om hämtning och lämning trots att det är hennes nyår som kan förstöras om jag väljer att börja bråka tillbaka. Jag kan inte komma fram i trafiken för att ALLA ska köra samtidigt och knuffa sig fram. Det är då fan att vissa tror att deras brådska är viktigare än andras. Guess what, vi är alla stressade så ta det lite lugnt. Du kommer fram. Pucko! Och så har en kompis ringt och varit skitförbannad på mig för att jag inte ställt upp på henne när hon fick missfall. Vet du? BERÄTTA GÄRNA ATT DU FÅTT MISSFALL, din dumma djävel! Hur fan kan någon vara arg på mig för att jag inte agerat på något som jag inte fått reda på? Va? Nu ska hon inte prata med mig mer om jag inte säger förlåt. Åh, förlåt så mycket att jag inte satte på min telepatiska del av hjärnan och bara visste att du hade fått ett missfall. Drama queen! Bara för att du valt en snubbe som skiter i dig och bor i Frankrike. Dåligt val! Fjant!

Till råga på allt så är det synd om mig. Jag har feber och ont i halsen. Och så är det den där skittorsdagen, dagen före lämning.

Nä, det är dags att se över umgänget, knapra Alvedon, ta tag i föräldrarsituationen och skaffa mig en pansarvagn. Ur vägen! Jaså inte. Ladda! Sikta! Eld! Swisch… boooom!

Lite arglysning:

Billig lycka

I veckan har jag hittat små, små fynd som gjort dottern lycklig. På Netto hittade jag ett par julsockar: fula som stryk med tomtar på, och så fanns det billiga fönsterdekorationer (såna som fastnar utan klister): självklart i jultema. I den lokala tobaksaffären hittade jag en postertidning med Twighlighttema. Postertidning? Ja, inte fan visste jag. Jag läste Okej när det begav sig och hoppades att det skulle finnas en mittuppslagsposter med Samantha Fox eller Sabrina. Men det var mest Aha som gällde. Jag kanske inte var målgruppen. Hur som helst så är en postertidning ett gäng posters. Punkt. Det enda som kan påminna om en tidning är att det finns lite text tryck på baksidan av ena postern. Men resten är posters. Nu är väggarna i barnets rum klädda med både varulvar och vampyrer.

Det glittrades mycket i små ögon när jag portionerade ut dessa små treats. Grejerna har förgyllt tre kvällar i rad och kostat mindre än hundra spänn tillsammans. Jag skämmer sällan bort barnet, men det känns kul att kunna göra det utan att hela julbudgeten (som om jag skulle gjort en sån liksom) äts upp. Jag ska nog handla alla julklappar på Netto: Hello Kitty-sparbössa till dottern, en Trumpet från ett tillfälligt parti till kärleken och nya kvalitetskalsonger till mig själv. Yes!

Jag, jag och så jag och sen jag

Fy fan vad jag hatar det här djävlar sociala-medier-samhället där varenda en försöker bli något de inte är. Man talar till och med om det personliga varumärket som ska vårdas och putsas. Folk skriver om sina bedrifter, lämnar ut sina barn, preciserar var de valt att installera de dyra spotlightsen och checkar i på Arlanda stup i kvarten. Allt för att visa sig lite bättre än vad man egentligen är. Alla handlingar är laddade med en viss status och att checka in på Arlanda, som troligen är ett av det tråkigaste ställen man kan vara på, ger helt andra bilder i huvudet på den som läser profilen.

Det värsta är att det funkar. Folk som har många följare på Twitter eller “vänner” på FB får alltjämt fler och de kan sprida sitt skit till en ständigt växande skara människor som inte vill annat än att försöka skapa sig en identitet genom att just vara en som är följare till- eller “vän” med en lyckad person. Den lyckade personen följer i sin tur en än mer lyckad person som i sin tur följer än vansinnigt lyckad person osv, och tillsammans boostar de varandras egon och bygger upp sina personliga varumärken. Frågan är hur personligt detta varumärke är när det baseras så mycket på vilka människor, eller förlåt: profiler, du är sammankopplad med. Allt handlar ju om att vara så populär som möjligt, eller hur? Och eftersom de flesta numera framställer sig själva som problemlösa, perfekta och framgångsrika så är det socialt självmord att förstöra varumärket med något som inte passar in i den underbara framgångssagan. Det är därför ingen som skriver om sina misslyckanden; diarrén efter räkfrossan, otroheten på julfesten, barndomsminne som fortfarande förstör eller hur barnen fungerar dåligt i skolan. Allt negativt och ej fullkomligt utelämnas så det är inte konstigt att folk sitter i timmar på FB och vårdar sina profiler. Man vill ju vara som profilen på FB och om man lägger ner tillräckligt mycket tid så kanske man en dag blir den där profilen. I slutändan kanske man sitter där och känner sig misslyckad för att man inte är den man säger sig vara. Man kanske blir avundsjuk på sin egen profil. Hur sjukt hade inte det varit?

Vi blir aldrig som våra profiler. De är endast en förenklad, onyanserad och förhärligad bild av dem vi egentligen är. Frågan är varför vi lägger ner så mycket tid på att göra om oss till något som inte finns. Är det inte bättre att ha några få vänner som känner och tycker om den riktiga personen, istället för att försöka få så många som möjligt att tycka om profilen? Personligen tycker jag att hela skiten är vansinnig.

Självinsikten slår till igen

Insåg att jag funderat, läst, ljudat högt och stormtrivts i nästan 20 minuter läsandes detta. Skitspännande! Jättekul. När får jag användning för detta? Aldrig, är min gissning. Men precis som Twighlightbekännelsen så känner jag mig manad att även här meddela min omgivning om mitt barnsliga intresse, och denna gången om intresset för svensk grammatik.

Det är ju jättekul att kunna. Det är inte lika roligt att diskutera på fester (i alla fall inte för åhörarna). Fast en gång vann jag en omgång TP för att jag visste hur ett verb böjs i preteritum och en annan gång fick jag rätt på ett Quiz för att jag visste vad reciprok betydelse innebär.

Men i ärlighetens namn så är det bättre att kunna huvudstäder, årtal, kungalängder, floder och svenska floran om man ska vinna i frågespel. Men det kan inte jag.

Rim på det? Hmm… jo:

Om du kan din grammatik
Blir du kanske inte rik
Men du har potential
Kunskap om adverbial
Vetskap om pronomens roll
Och om substantiv, typ boll…

Nä, okej jag skiter i det… det är inte värt alla hårda kommentarer.